Livet och kärleken hos Deborah

Livet och kärleken hos Deborah

Luften var ljummen och natthimlen alldeles stjärnklar. Bristen på gatlyktor i kombination med det kompakta mörkret som uppstår när man befinner sig så nära ekvatorn gör att stjärnorna lyser extra starkt. Bortanför avokadoträdet, långt ute vid horisonten kunde man ana Viktoriasjön. Deborahs hus är väldigt enkelt men utsikten är betagande.

Här finns ingen TV, ingen radio, inga dataspel, inget wi-fi. Här finns inte ens en läslampa. Här finns bara ljudet från syrsorna, känslan av en varm kopp ugandiskt te i mina händer och samtalet vänner och familj emellan. Och Deborah har äkta fina vänner och en stor kärleksfull familj.

Det var Sam, Oliver, Dennis och Susannah (Deborahs syster). Det var Susannahs fyra barn. Och det var Deborahs tre. Det var grannar och bekanta från när och fjärran som alla ville prata om Uganda och Sverige. Och vi pratade och pratade.

Dennis undrade om ryktet stämde angående om hur vi åker buss i Sverige.
-Vadå? undrade jag.
– Jo, jag har hört att ni går på bussen utan att hälsa på medpassagerarna och att ni sen dessutom inte sätter er bredvid nån som sitter ensam?
– Öh, jo det stämmer…hur gör ni i Uganda?
– Men självklart hälsar man på alla passagerare när man går på bussen och är det nån som sitter ensam så sätter man sig bredvid den personen. Allt annat vore oartigt! Menar du verkligen att ni inte gör så i Sverige? Dennis blev så förvånad att han brast ut i skratt och sen sprang han bort och berättade detta för andra grannar i området.

Jag pratade länge med Susannah och hon berättade sin livshistoria. Om sina fyra barn. Den yngste Mika låg tryggt i hennes famn innan han blev buren runt av andra grannar och familjemedlemmar. Fortfarande lika trygg. Inte en enda gång hörde jag lille Mika, 1 år, gny eller gråta. Han var trygg i sin stora familj. Susannah var dock orolig för sin familjs försörjning. Själv var hon arbetslös och hennes man satt i rätten pga av en trafikolycka. Hur skulle hon ha råd att betala borgen? Hon försökte skrapa ihop lite pengar genom att fläta andras hår. Eftersom alla kvinnor i Uganda över tolv år regelbundet får sina hår flätade och fixade. Flickor under tolv har rakat huvud för att undvika löss och andra sjukdomar.

Deborah berättade om varför hon var ensamstående. Hon berättade att hon träffat sin man för tretton år sedan. Enligt traditionen så måste man presentera sin man för sin familj för att få familjens godkännande. Om familjen godkänner mannen så ska mannen betala en viss summa. Då Deborah kommer från en ”fin” stam så var hon lite dyrare än en vanlig ugandisk kvinna. Hon skulle egentligen ha kostat 10 kor och 6 getter!
Mannen ifråga hade ingen möjlighet att betala denna summa men kärleken är/var stark. Så likväl bildade de familj och fick tre barn, Damilie, Raymond och Diana. Men när lilla femåriga Diana föddes så hade Deborahs föräldrar ett allvarligt samtal med henne:

-Deborah, sa de, nu har du fått tre barn med den här slusken till karl och vi har fortfarande inte sett skymten av en ko! Varför är du fortfarande tillsammans med honom?

Deborah log när hon berättade detta. Sen sa hon:
– Mina föräldrar hade rätt så jag stack. Och jag är visserligen fattigare nu men lyckligare!

Det var dags för kvällsmat och Deborah och Susannah bad mig komma in i vardagsrummet. Dottern Damilie tvättade mina händer över en liten plastskål. Susannah gick ner på knä och bad mig göra likadant. Sedan bad hon en bordsbön för oss.
Därefter serverades jag tre kokta ägg och två bananer.

Medan jag försökte äta ägget med gaffel så tog Deborah fram en vacker liten blå och vit korg gjord av bast. Hon berättade att hon och hennes syster länge hade funderat på vilken gåva som de skulle ge mig. Och de ville ge något som symboliserade deras kultur. Och just detta mönster på denna korg symboliserade den stam som de kom ifrån.
Jag blev så oerhört rörd och undrade om de köpt den här i Entebbe?
– Nej, Susannah hade gjort den!
– Hur då? undrade jag.

Först drar man trådar från bananbladen, lägger dem på tork i några dygn, väter sedan ner dem och blandar med ett slags pulver som ger trådarna dess olika färger. Sedan börjar man att vira och vira och vira.
– Tar det inte oerhört lång tid?
-O, nej, kanske två-tre dagar. Att vira!

Där satt jag med mina billiga, ogenomtänkta presenter till dem ; Yatzy, 4-i-rad, reflexer och nyckelringar. Medan jag får en gåva som tagit minst tre arbetsdagar att tillverka. Vad är min dagslön på tre dagar? Vad är det egentliga värdet på denna lilla bastkorg? Förutom affektionsvärdet?
Aldrig har jag skämts så mycket!

Medtagen och rörd till tårar satte jag mig ute på verandan hos Oliver och Sam. Oliver hade klättrat upp i Papayaträdet och plockat ner en papayafrukt som han ville att jag skulle smaka på.
Än en gång denna oerhörda generositet och vänlighet.

Sam och jag diskuterade vidare om Sverige och Uganda och vi kom fram till att vi båda har så mycket att lära av varandra.
-Uganda is poor with money but rich in love!
-What about Sweden?

Sova över hos Deborah

Skymningen lade sig över verandan utanför Deborahs hus. Samtalen avtog och det började bli dags att göra sig i ordning för gå och lägga sig.

Först var det dags för kvällsmat. Deborah hade kokat tre ägg och plockat två bananer från bananträdet i trädgården. Det var min kvällsmat.

Därefter var det dags för toalettbestyren. En sådan enkel sak som att borsta tänderna blev plötsligt oerhört komplicerat. Visserligen hade jag med mig tandborste, tandkräm och eget vatten. Men var skulle jag slänga ut tandbortskummet? Det fanns inte en enda tvättho i hela huset. Skulle jag slänga ner det i hålet i golvet som är toaletten? Där fanns redan en stor fet bajskorv. Det kändes fel och äckligt.
Skulle jag slänga ut det i trädgården? Där de odlar kazawa, majs, jordnötter och kamomill. Där det växer avokado, papaya och banan? En livsnödvändighet för deras överlevnad. Skulle jag spotta ut det här? Det kändes fel och äckligt.
Jag svalde tandborstskummet.

Efteråt skulle jag plocka ut kontaktlinserna ur ögonen. Familjen tittade storögt när jag plockade ut linserna. Jag undrade om de nånsin sett linser. Under min tid i Uganda har jag knappt sett enda person som har glasögon. De har inte råd!

Sedan undrade Deborah om jag ville bada. Jag funderade på hur det skulle gå till? Först lägger man i kol i den lilla kok-krukan. Sedan doppar man en plastpåse i tändvätska och tänder på. Efter en kvart glöder det tillräckligt så att man kan sätta dit en kaffekittel fylld med vatten. Efter ytterligare tjugo minuter kokar vattnet i kitteln och man bär in det till en liten balja, ungefär 50 cm i diameter och 15 cm hög, och fyller på med kallvatten. Naken ställer man sig sedan i baljan och skopar vattnet över sig. Jag avstod från att bada.

När jag skulle gå och lägga mig skruvade de ur glödlampan ute på verandan och skruvade in den i sovrummet. De har tre takkontakter – en i sovrummet, en i vardagsrummet och en på verandan – men bara två fungerande taklampor.

Jag kröp ner under täcket. Bädden var fint bäddad men lakanen hade inte tvättats på länge. Det är inte så enkelt när man bara har en liten balja och en liten tvål som ”tvättmaskin”.

Kvällen var sen och jag var mentalt utmattad med så fylld av untryck att jag hade svårt att somna. Då blev plötsligt ljuden så oerhört tydliga. Den höga musiken från grannen och hunden som ständigt skällde. Flygplanen som flyger så nära att man kan se flygloggan och landningsställen på flygplanskroppens buk. Och oljudet är öronbedövande. Vid femtiden började böneutroparen att mässa ut sitt budskap och en halvtimme senare vaknade tuppen. Samtidigt hörde jag något som kröp och pep under sängen-kackerlackor-och något otäckt som krafsade i väggen. Detta är inte mitt sovrum. Detta är Deborahs!

Skolmat

Om man har pengar kan man handla i kiosken men inte godis och läsk utan tex bröd eller bönor eller ugali som är som ett slags brödpudding. En del barn kommer till skolan utan att ha ätit något alls hemma. De kan ha vandrat mer än en timme till skolan och har varken egen mat eller pengar med sig.

Dags att ta farväl

Som rektorn på skolan sade:” Allt som har en början har ett slut” och idag var det dags att ta avsked av varandra. Här är lärarna samlade utanför skolan.

Ser du bra?

Här har man möjlighet att kolla synen precis när man har lust. Den stora skylten sitter på en av skolans väggar. Under hela vistelsen här i Entebbe har jag bara sett ett enda barn som har glasögon. Hur kommer det sig tror du?

Morgonbad

Jag blev väckt klockan 6 på morgonen och efter en äventyrlig promenad med ficklampa till toaletten (hålet i golvet) var det dags för badet. Lizzie tog fram två baljor som hon placerade mitt på golvet i det lilla vardagsrummet, en stor tvål, två dunkar vatten och två trasor. Sedan var det bara att slänga kläderna och hoppa i! När vi var färdiga fick jag sitta och lufttorka insvept i ett tygstycke medan Lizzie skurade golvet med vårt badvatten. Hon passade på att skura våra skor också när hon ändå var i farten. Ingenting får gå till spillo.

Deborah bor på ca 24 kvadrat. Det är ett litet, litet sovrum med två sängar. Och ett litet, litet vardagsrum. Badrummet är. ett hål i golvet. Inget dasspapper. En utsliten tandborste som hela familjen delar på.
Köket är ett slags stormkök som finns på uteterassen. Här finns ingen TV, inget kylskåp eller diskho. Här finns en enda penna och den tummade bibeln är även anteckningsblock.
De delar på tre tallrikar- eller rättare sagt återanvända plastbarntallrikar. På gården finns en liten brunn som familjen hämtar vatten ifrån.
Här bor Deborah med sina tre barn och sin mamma. Inatt lät de mig sova ensam i sovrummet medan de andra klämde ihop sig på en liten, liten soffa. Mormor sov på golvet med lilltjejen Diana. Deborah har blivit lämnad av sin man och försörjer nu ensam sin familj. På sin lärarlön på ca 100 dollar i månaden. Ungefär tre dollar om dagen! Fast nu är lärarna i strejk så hon är orolig om hon får någon lön alls.

IKT och religion

Söndag morgon spenderas som den bör av gäster i Entebbe. ett besök i dn av stadens många kyrkor. St John cathedral besöktes för tredje gången av mig på fem år och OJ, vad mycket som hade förändrats.

IKT hade gjort sin debut i kyrkan på fler sätt en ett!
På en stor skärm projicerades bild och text för besökarna att hänga med i och sjunga med i.
En man på raden framför mig satt och läste Bibeln under gudstjänsten i sin telefon.
Flertalet filmade och fotograferade med sina mobiler under gudstjänsten många av de fantastiska sångnumren som framfördes.
IKT är en naturlig del av kyrkan, kanske en kontrast sett ur ett svenskt perspektiv.

Iövrigt innehöll gudstjänsten tre kollektomgångar, samt en öppen summering av donationerna.
Men, framförallt: Levande musik, sång och glädje i ett välkomnande klimat där alla oberoende av ursprung och orsak till kyrkobesöket välkomnades med öppna armar.

Besök hos borgmästaren

Ett oplanerat besök hos borgmästaren innebär finkläder på och putsade skor. Men vilken gåva ska man ge?
En begagnad, flagg-blå slips med Mölndals stads logga på!

Boda-boda

Så här tar man sig fram på ön Bossi. På en boda-boda! En liten skranglig moppe med en 16 årig som förare. Man åker tre pers. På samma moppe på en väg som aldrig sett skymten av asfalt. Och hjälm kan du glömma! Dags för en OJ-rapport?